berömmelse

berömmelsen

berömmelser

berömmelserna

Substantiv [n]

Obestämd singular: berömmelse

Bestämd singular: berömmelsen

Obestämd plural: berömmelser

Bestämd plural: berömmelserna

"Men trots sin berömmelse och ryktbarhet levde Lind sina sista år som bortglömd i hemstaden."
"Det nya vittnet förklarade också att 23-åringen omöjligen kan ha trott på alla de fantasier om bland annat maffiakopplingar och internationell berömmelse som 22-åringen lanserade som sanna."
"Då levde alla mer tillbakadraget och jagade inte berömmelse på samma sätt, säger hon."
"– Det är klart att vi förstår att bränderna har bidragit till bockens berömmelse."
"Som bekant har bocken utsatts för sabotage och brunnit upp nästan varje år, ända sedan start, något som har varit en starkt bidragande orsak till bockens – och därmed Gävles – berömmelse."
"– Man vinner ära och berömmelse i hönsvärlden, förklarar Christer Sandh och skrattar."
"Men för brottare är det bara en tävling som ger ära och berömmelse."
"Det är tidigare något som var exklusivt för vissa och man tänker att det kan finnas berömmelse i det."
"Hans vetenskapliga berömmelse kom ingalunda snabbt."
"Är det här din väg mot berömmelse?"

det att vara berömd (=känd och omtyckt av allmänheten)